Inget är oföränderligt

Som ung tog jag mycket för att vara satt i sten. Allt bara var på ett visst sätt. Men med åldern så har jag ju insett hur lite det är som består och är sig likt år ut och år in. Ty inget nöter likt tidens tand.

I princip alla kompisar jag hade när jag växte upp, de växte upp i skilsmässohem med en ensam förälder. Men ändå slogs jag aldrig av tanken att morsan och farsan en dag skulle göra slut. Hur naivt det än låter. De hade ju vart en naturlig del av mitt liv. Men slut gjorde dem, efter en sisådär 28 år.

Det ansikte som möter mig numer i spegeln, när jag sömndrucket borstar mina tänder på morgonen, det är inte längre vad det vart. Åldern har börjat ta ut sin rätt. Men det är en ålder jag ser, snarare än förnimmer. För fysiskt mår jag bra, med undantag för mitt vänster öra där jag har en protes som perforerat min trumhinna.

Fann en länk via Reddit för någon dag sen eller två, där fyra systrar tagit ett porträtt tillsammans varje år i 36 års tid – Här blir åldrandet plötsligt påtagligt och skildras i snabb revy.

Det är bara att konstatera att relationer föds, växer, förändras och avslutas på löpande band. Man själv föds, växer, åldras och till slut så dör man. I det längre tidsperspektivet gäller detsamma även för planeter och stjärnor också.

I en av teorierna om Universums död (den s.k. Big Crunch), så upphör t.o.m. tiden en dag.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *