För 3:e året i rad gick gamla bettan genom besiktningen

Jag vet inte om jag vill beskriva mig själv som euforisk. Men glad blir man allt när bilen flyger genom besiktningen utan anmärkning för tredje året i rad nu. Bilen (En Opel Omega) är trots allt av årsmodell 2001 och har sett dryga 22500 mil.

Vi köpte bilen av vad som visare sig vara en riktig hästhandlarfirma en gång i tiden. Vi fick inte ens med oss rätt vinterdäck till bilen. Inom ett år fick vi fixa med vinterdäck, avgassystem, spindelarm, luftmassefilter, xenon framljus, elfel fönsterhissar osv. Inte helt kul, men man får stå sitt kast i livet. Dvs är man dum i huvudet så får man skylla sig själv. Firman finns kvar än, dock ej längre i västberga. Hittade hemsidan deras http://michelloco.se … vårt råd, håll er undan för dessa grabbar!

Efter att fixat med allt detta, så har i och för sig bilen gått förvånansvärt bra. Den är lite egensinnig. Den menar att jag skall ta den på service var gång det är näst intill slut på motorolja; Att varna för detta, nej nej, service vill den ha!

Det är märkligt det där…

Analoga spel

I denna rå-digitala tidsålder känns det extra kul när ungjäklarna mina, med vrålande entusiasm,  frågar om vi inte kan spela det gamla klassiska brädspelet ”Den Försvunna Diamanten”.  Självklart svarar jag, men jag måste plocka undan efter middagen först. Jag hinner knappt ställa in mjölken i kylen innan lillgrabben min med besvärad min säger ”Skynda!!! Jag vill spela NU!”.

Den Försvunna Diamanten
Fram åker brädspelet, med allt vad det innebär, med spelplan, tärning, pjäser och inte minst pengar.

William, som är tre och halvt, han spelar som en riktig playboy. Den ideliga frågan huruvida han skall betala eller slå med tärning för att vända på en bricka, det besvarar han konsekvent med  ”BETALA!!!”. Han är en jäkel att pricka rätt på inkomstbringande ädelstenar, och hankar sig fram med byxorna fulla med en sisådär 20-30 lax, spel efter spel.

Ines är Spara personifierad. Hon lägger inte ett öre på att vända några brickor, utan väntar tålmodigt och slår med tärningen. Det är en framgångsrik taktik det med, och hon brukar sitta på en ansenlig summa pengar när spelet avslutas.

Jag. Ja precis. Jag punkt. Jag och spel har väl aldrig vart ense om något annat än att jag aldrig har tur i dem. Bovar och banditer tre brickor i följd? Jajemen! Däremellan kammar jag in en ädelsten värd 3000… Tätt följt av nästa gangster. Pank och långsam som finlandsbåt. Och liksom dömd att förlora. Men va fan gör det. Det är kul ändå.

Drakar och Demoner

När ungarna blir lite äldre så får man väl plocka fram de hederliga gamla rollspelen som ligger och inte gör annat än samlar damm just nu. Gamla Drakar och Demoner med det klassiska äventyret ”Skelettbyns hemlighet”. Det kommer bli ruskigt kul.

Visste ni förresten att Riotminds som äger rättigheterna till Drakar och Demoner släppt dessa gamla rariteter fritt? Det går att tanka hem från deras hemsida.

Här är en länk till äventyret ”Skelettbyns hemlighet” – http://download.riotminds.se//downloads/OLD/04a.pdf

 

Inget är oföränderligt

Som ung tog jag mycket för att vara satt i sten. Allt bara var på ett visst sätt. Men med åldern så har jag ju insett hur lite det är som består och är sig likt år ut och år in. Ty inget nöter likt tidens tand.

I princip alla kompisar jag hade när jag växte upp, de växte upp i skilsmässohem med en ensam förälder. Men ändå slogs jag aldrig av tanken att morsan och farsan en dag skulle göra slut. Hur naivt det än låter. De hade ju vart en naturlig del av mitt liv. Men slut gjorde dem, efter en sisådär 28 år.

Det ansikte som möter mig numer i spegeln, när jag sömndrucket borstar mina tänder på morgonen, det är inte längre vad det vart. Åldern har börjat ta ut sin rätt. Men det är en ålder jag ser, snarare än förnimmer. För fysiskt mår jag bra, med undantag för mitt vänster öra där jag har en protes som perforerat min trumhinna.

Fann en länk via Reddit för någon dag sen eller två, där fyra systrar tagit ett porträtt tillsammans varje år i 36 års tid – Här blir åldrandet plötsligt påtagligt och skildras i snabb revy.

Det är bara att konstatera att relationer föds, växer, förändras och avslutas på löpande band. Man själv föds, växer, åldras och till slut så dör man. I det längre tidsperspektivet gäller detsamma även för planeter och stjärnor också.

I en av teorierna om Universums död (den s.k. Big Crunch), så upphör t.o.m. tiden en dag.

 

In i tystnaden igen

Jag har vetat om i ca 6 månader att jag måste göra om min öronoperation, pga att den protes jag har som sitter mellan stigbygeln och trumhinnan på vänster öra, har börjat vandra.

Gradvis har min hörsel blivit allt sämre. Tills igår när det så helt ”svartnade”. Så nu är jag döv igen på vänster öra.

Deja vu.

Sitter i lunchrummet och hör inte ett smack vad folk säger pga den höga ljudnivån i rummet. Surr Surr Surr Surr ”…Å jävlar…” Surr Surr Surr. Låter det ungefär. Ser folk kika på mig med uppmanande anleten inväntandes svar. Jag svarar mmm, jo, och tar min kaffekopp och skyndar vidare in på mitt kontor.

Dags å ringa operationsplaneringen på Huddinge och få den där tiden, som jag förhalat in i det längsta. Dels för att jag pga av arbetssituationen inte skulle ha kunnat gjort operationen och följande sjukskrivning, men även pga att operationen i sig inte är något vidare trevligt att genomlida.

Min enda farhåga är ju hur väl kommer en ny operation fungera. Det var ju inte så länge sen jag opererade örat sist. Lite drygt tre år har förflutit sedan dess.

Alla har väl sin akilleshäl. I mitt fall så är det mitt vänsteröra.

Fullt ös…

…och lite till har det vart på jobbfronten de senaste månaderna. Jag är helt j-are i mig slut om sanningen skall fram. Sommaren och semestern kan inte komma fort nog. Behöver få ett ordentligt break, så att man känner sig som en människa igen. Behöver få umgås med familj, släkt o vänner. Grilla, bada, känna sanden mellan tårna och solens strålar. Men först av allt kan väl den här kylan försvinna och låta bereda väg för våren?!

 

Jag har bajsat…

…säger sonen; Då utbryter som vanligt en vild utbyteshandel mellan oss päron om vem som byter denna blöja, går och nattar barnen sen osv.

Rättvist ska ‘re va!

Det har inget med feminism om nån nu skulle få för sig något sådant. Politisering av sådana allvarliga frågor som blöjbyten, tål sig icke göras. Det handlar ty syvende och sist enkom om vanligt, hederligt folkvett; Sådant som snubbar som Runar Sögaard har i överflöd och lite till. Jag menar, varför handla färdigförpackat kött på Coop när man kan skjuta rådjur i trädgården.

Frugan får tampas med att desarmera stinkbomben denna gång.
John Blund
Jag får i uppdrag att natta barnen.

God natt!

TGIF

Thank God, It’s Friday!

Ja, se på fan. Arbetsveckan är till ända. Nu är det alltså tänkt att man skall hinna med allt annat man inte hinner eller kan göra annars. Festa, supa, fixa, laga… Men innan man hunnit med så mycket mer än stoppat i sig middag, så räddar återigen helgmyset svenne-bananland med sina flottiga chipsfingrar. En skälvande kollektiv suck av välbehag kan höras land och rike runt 8-tiden på en fredag. Men va fan. Imorgon är en annan dag. Så vi ses då!

En jävla tisdagmåndag

Veckan blir helt skev när man börjar måndagen med att VAB:a. Men när flickebarnet mitt tempar strax under 40, så är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Låt mig säga det att jag har aldrig gillat måndagar. Tisdagmåndagar är fan ännu värre. Det är två arbetsdagar komprimerade i en. Ärendelistan har vuxit under tiden man vart hemma, och allt skall hinnas med innan klockan slår 17:00. Det är bara pressa kaffe och producera.

Livet hemma står ju inte stilla, även fast man kan tro det, när avsnitt efter avsnitt av Hem till gården går på TV:n, varvat med tecknade serier. Två gnälliga och sjuka barn tar ut sin rätt på min fru. Så när jag väl sätter foten innanför dörren, så får jag ju veta vad jag heter både en och två gånger.

När jag väl fått i mig middagen, vilket för övrigt var utsökt (och dagens höjdpunkt), så får jag ett livstecken från släkten. Inte ett hej, eller hur mår du. Utan ett rop på hjälp. Dessa dagar går det ett dussin sådana, före vanliga samtal. Jag börjar bli riktigt utled på detta; Samtidigt som jag har förståelse för- och lider med dem som drabbats av livets långt mindre roliga sidor. Vill bara att det skall ordna sig för dem som drabbats; Men det verkar ju aldrig ske…

Kylskåpet gapade tomt. Så det var bara att bege sig att handla efter middagen. Tog tillfället i akt och överraskade ungarna med Rymdboken och frun med en receptbok från Halv åtta hos mig. Och så en ny stekpanna till mig själv, då jag svor mig halvt fördärvad i måndags över den gamla teflonpannan som brände fast blodpuddingen; J-a kärring man är ;)

Väl hemma var det dags att läsa godnattsaga till barnen. William ville absolut bli astronaut och Ines skulle skaffa sig en egen stjärna och ha på rummet, efter att vi läst Rymdboken.

Efter ungarna var i säng och snusade gott så var det dags att förpesta tillvaron för Brf Silfverdalens styrelse, över det senaste nyhetsbrevet om friköp. De hade dock en oväntat effektiv motåtgärd till mitt elaka mail. Mailet kunde inte levereras då föreningens hemsida och mail låg nere. Fick nöja mig med att påpeka via föreningens fejjan-sida att det inte gick att maila.

Sedan var det dags för alla föräldrars favoritgöra. Anmäla VAB till FK. Följande nazi-varningsflagga dök upp: ”Du har anmält VAB för dagar som inträffade innan idag och måste ange en förklaring varför”. Jag börjar skriva något riktigt elakt till svar, men inser sedan att jag sågar av den gren jag sitter på. Antingen får jag ingen ersättning, eller så blir det utredning och de håller på pengarna i all tid och evighet. Det blir till slut ett urvattnat ”jag anmälde det idag helt enkelt.”… för att jag var helt slut och inte orkade igår duh...

Loggar ur och kopplar sedan upp mig till jobbet via VPN. Dags att jobba lite. Att jobba med IT innebär inte alltid måndag-fredag 08:00-17:00 om någon nu skulle fått för sig det. Det finns mycket man får ta efter kontorstid, då man riskerar/eller definitivt stör den vanliga verksamheten i annat fall.

Efter jag är färdig med det jag behövde göra jobbmässigt (backup och restore av databaser), så är jag så upp i varv att jag får frispel och får för mig att skriva av mig lite. Efter att ha kommit så här långt, utan att energin nämnvärt försvunnit, så inser jag att det är dags att ställa sig på crosstrainern med en kvart kvar innan klockan slår 23:00, så jag blir av med den sista överskottsenergin. Så ciao för nu.