Analoga spel

I denna rå-digitala tidsålder känns det extra kul när ungjäklarna mina, med vrålande entusiasm,  frågar om vi inte kan spela det gamla klassiska brädspelet ”Den Försvunna Diamanten”.  Självklart svarar jag, men jag måste plocka undan efter middagen först. Jag hinner knappt ställa in mjölken i kylen innan lillgrabben min med besvärad min säger ”Skynda!!! Jag vill spela NU!”.

Den Försvunna Diamanten
Fram åker brädspelet, med allt vad det innebär, med spelplan, tärning, pjäser och inte minst pengar.

William, som är tre och halvt, han spelar som en riktig playboy. Den ideliga frågan huruvida han skall betala eller slå med tärning för att vända på en bricka, det besvarar han konsekvent med  ”BETALA!!!”. Han är en jäkel att pricka rätt på inkomstbringande ädelstenar, och hankar sig fram med byxorna fulla med en sisådär 20-30 lax, spel efter spel.

Ines är Spara personifierad. Hon lägger inte ett öre på att vända några brickor, utan väntar tålmodigt och slår med tärningen. Det är en framgångsrik taktik det med, och hon brukar sitta på en ansenlig summa pengar när spelet avslutas.

Jag. Ja precis. Jag punkt. Jag och spel har väl aldrig vart ense om något annat än att jag aldrig har tur i dem. Bovar och banditer tre brickor i följd? Jajemen! Däremellan kammar jag in en ädelsten värd 3000… Tätt följt av nästa gangster. Pank och långsam som finlandsbåt. Och liksom dömd att förlora. Men va fan gör det. Det är kul ändå.

Drakar och Demoner

När ungarna blir lite äldre så får man väl plocka fram de hederliga gamla rollspelen som ligger och inte gör annat än samlar damm just nu. Gamla Drakar och Demoner med det klassiska äventyret ”Skelettbyns hemlighet”. Det kommer bli ruskigt kul.

Visste ni förresten att Riotminds som äger rättigheterna till Drakar och Demoner släppt dessa gamla rariteter fritt? Det går att tanka hem från deras hemsida.

Här är en länk till äventyret ”Skelettbyns hemlighet” – http://download.riotminds.se//downloads/OLD/04a.pdf

 

Inget är oföränderligt

Som ung tog jag mycket för att vara satt i sten. Allt bara var på ett visst sätt. Men med åldern så har jag ju insett hur lite det är som består och är sig likt år ut och år in. Ty inget nöter likt tidens tand.

I princip alla kompisar jag hade när jag växte upp, de växte upp i skilsmässohem med en ensam förälder. Men ändå slogs jag aldrig av tanken att morsan och farsan en dag skulle göra slut. Hur naivt det än låter. De hade ju vart en naturlig del av mitt liv. Men slut gjorde dem, efter en sisådär 28 år.

Det ansikte som möter mig numer i spegeln, när jag sömndrucket borstar mina tänder på morgonen, det är inte längre vad det vart. Åldern har börjat ta ut sin rätt. Men det är en ålder jag ser, snarare än förnimmer. För fysiskt mår jag bra, med undantag för mitt vänster öra där jag har en protes som perforerat min trumhinna.

Fann en länk via Reddit för någon dag sen eller två, där fyra systrar tagit ett porträtt tillsammans varje år i 36 års tid – Här blir åldrandet plötsligt påtagligt och skildras i snabb revy.

Det är bara att konstatera att relationer föds, växer, förändras och avslutas på löpande band. Man själv föds, växer, åldras och till slut så dör man. I det längre tidsperspektivet gäller detsamma även för planeter och stjärnor också.

I en av teorierna om Universums död (den s.k. Big Crunch), så upphör t.o.m. tiden en dag.